Emil Persson tystade norrmännen
Emil Persson krossade tio års norskt herravälde i
Vasaloppet. Men efter den euforiska segern kämpade han med den oväntade
tomheten – med sin egen ”Vasaloppsblues”.
– Det var som att luften bara gick ur mig efter loppet,
säger han.
Efter tio år av norska triumfer var det en
svensk som korsade mållinjen först av alla i Vasaloppet. För huvudpersonen
själv, Emil Persson, handlade segern inte bara om att bryta en tradition av
norska segrar utan snarare om att uppfylla en dröm.
– Det var väldigt, väldigt speciellt. Det har
varit mycket förväntningar och press på att det ska vara en svensk som vinner. Det har jag ju känt av; att vi
måste ta tillbaka det. Vi har varit nära flera gånger men norrmännen har alltid
klämt dit oss på slutet. Nu var det dags att äntligen bryta den norska
dominansen, säger Emil.
Många tv-tittare följde med spänning de nio
milen mellan Sälen och Mora. Första halvan handlade om positionering och att
hålla energin uppe.
– Racet börjar på riktigt efter Evertsberg.
Där hade vi som plan för laget att vi skulle köra hårt i Lundbäcksbackarna för
att knäcka några, men Torleif kraschade och norrmännen attackerade. De sista
tolv kilometerna var jag helt själv mot fyra norrmän, vilket påminde om förra
året. Jag tänkte: ”oh nej, nu blir det som i fjol, nu blir jag slagen igen”.
Men den här gången hade jag bättre kropp och bättre skidor. Jag var helt
enkelt mycket bättre förberedd.
Du kände dig lite tom efter segern?
– Ja, att vinna Vasaloppet är ju något jag
har drömt om så länge. Jag har visualiserat det och haft med mig detta i
tanken på många träningspass i många år. Det har blivit som ett mantra: ”jag
ska vinna Vasan, jag ska vinna Vasan…”. När man bockar av en sådan målbild blir
det lite tomt. Man går vilse i det. En slags Vasaloppsblues.
När jag intervjuade Anders Aukland sa han att han nästan
alltid känner sig ”Vasabakis” efteråt?
– Det är en bra beskrivning. Att vara
”Vasabakis” är att vara riktigt sliten och rätt tom. Det är som att det finns
en säsong innan Vasan och en säsong efter. Även om man har tävlingar veckorna
innan Vasaloppet så tränar vi för att bli så bra som möjligt den första
söndagen i mars. Man bygger upp och bygger upp och efter loppet är det bara som
att luften går ur en.
För många elitåkare kan ett Vasalopp jämföras med ett OS
eller VM, varför tror du att det är så?
– Loppet har så mycket att
göra med den svenska kulturen, och många svenskar, samt norrmän, har en
relation till Vasaloppet. Ofta har en familjemedlem åkt, och då vill man
fortsätta i det spåret. Många minns hur de som barn vaknade tidigt för att se
starten. Det är en otrolig kultur runt loppet.
Är du lika motiverad att vinna Vasaloppet igen nu när du
redan upplevt känslan?
– Det är jag absolut. Det vore så häftigt att
få korsa mållinjen först minst en gång till.
Ifjol vann du åtta långloppstävlingar. Är det inte dags
att
öppna dörren på glänt till den klassiska femmilen?
– Det är förstås lite lockande att testa och
se hur jag står mig i en världscupstävling. Jag har otroligt bra grundkapacitet
som borde passa i den typen av tävling. Men det krävs lite annat träningsjobb
och specialisering. Dörren är absolut inte stängd, men detta ligger lite
längre fram i tiden.