Emil Persson tystade norrmännen

Emil Persson krossade tio års norskt herravälde i Vasaloppet. Men efter den euforiska segern kämpade han med den ­oväntade tomheten – med sin egen ­”Vasaloppsblues”.

– Det var som att luften bara gick ur mig efter loppet, säger han.

Efter tio år av norska triumfer var det en svensk som korsade mållinjen först av alla i Vasaloppet. För huvudpersonen själv, Emil Persson, handlade segern inte bara om att bryta en tradition av norska segrar utan snarare om att uppfylla en dröm.

– Det var väldigt, väldigt speciellt. Det har varit mycket förväntningar och press på att det ska vara en svensk som vinner. Det har jag ju känt av; att vi måste ta tillbaka det. Vi har varit nära flera gånger men norrmännen har alltid klämt dit oss på slutet. Nu var det dags att äntligen bryta den norska dominansen, säger Emil.

Många tv-tittare följde med spänning de nio milen mellan Sälen och Mora. Första halvan handlade om positionering och att hålla energin uppe.

– Racet börjar på riktigt efter Evertsberg. Där hade vi som plan för laget att vi skulle köra hårt i Lundbäcksbackarna för att knäcka några, men Torleif kraschade och norrmännen attackerade. De sista tolv kilometerna var jag helt själv mot fyra norrmän, vilket påminde om förra året. Jag tänkte: ”oh nej, nu blir det som i fjol, nu blir jag slagen igen”. Men den här ­gången hade jag bättre kropp och bättre skidor. Jag var helt enkelt ­mycket bättre förberedd.

Du kände dig lite tom efter segern?

– Ja, att vinna Vasaloppet är ju något jag har drömt om så länge. Jag har visualiserat det och haft med mig detta i ­tanken på många träningspass i många år. Det har blivit som ett mantra: ”jag ska vinna Vasan, jag ska vinna Vasan…”. När man bockar av en sådan målbild blir det lite tomt. Man går vilse i det. En slags Vasaloppsblues.

När jag intervjuade Anders Aukland sa han att han nästan alltid känner sig ”Vasabakis” efteråt?

– Det är en bra beskrivning. Att vara ”Vasabakis” är att vara ­riktigt sliten och rätt tom. Det är som att det finns en säsong innan Vasan och en säsong efter. Även om man har tävlingar veckorna innan Vasaloppet så tränar vi för att bli så bra som möjligt den första söndagen i mars. Man bygger upp och bygger upp och efter loppet är det bara som att luften går ur en.

För många elitåkare kan ett Vasalopp jämföras med ett OS eller VM, varför tror du att det är så?

– Loppet har så mycket att göra med den svenska kulturen,­ och många svenskar, samt norrmän, har en relation till Vasaloppet. Ofta har en familjemedlem åkt, och då vill man fortsätta i det spåret. Många minns hur de som barn vaknade tidigt för att se starten. Det är en otrolig kultur runt loppet.

Är du lika motiverad att vinna Vasaloppet igen nu när du redan upplevt känslan?

– Det är jag absolut. Det vore så häftigt att få korsa mål­linjen först minst en gång till.

Ifjol vann du åtta långloppstävlingar. Är det inte dags att öppna dörren på glänt till den ­klassiska femmilen?

– Det är förstås lite lockande att testa och se hur jag står mig i en världscupstävling. Jag har otroligt bra grundkapacitet som borde passa i den typen av tävling. Men det krävs lite annat träningsjobb och ­specialisering. Dörren är absolut inte stängd, men detta ligger lite längre fram i tiden.